Under Pressure

Pressure - pushing down on me
Pressing down on you, no man ask for
Under pressure - that burns a building down
Splits a family in two
Puts people on streets

Press. Vad är press för människor? Är en stressmiljö bra? Varje dag styrs vi av samhällets krav på en, man ska passa in i en mall; men samtidigt vara unik. Är det en bra balansgång? Kan man vara sig själv i alla lägen?

Jag själv har utvecklats väldigt, väldigt mycket som person. Men det är ändå inte lätt, som hästägare, speciellt om man har "den här" hästhanteringen. Frågor som överöses över en hela tiden: "Varför har inte Valle täcke?" "Han är barfota? Barfota är inte bra!"
"Rider inte du varje dag? Stackars häst, han måste ha tråkigt!!!" och sist men inte minst: "VARFÖR HOPPAR DU INTE MED HONOM?!?!?!?!?!"

Jag kan säga - Valle har inget täcke just för att han har päls. Jag har inget behov av att klippa honom, och därför klarar han sig utmärkt så här. Samma med att han är barfota. Jag anser inte att skor är nödvändigt i några lägen alls. Men jag ska inte gå in på detta mer :)

Grejen är den att folk borde sköta sitt. Punkt. Slut.




Min lilla katt... för omväxlingens skull xD




Ledarskap och dominans

Många pratar om att bestämma över hästen, att man måste vara ledare för den och absolut inte låta den bestämma, för då kan det bli farligt.

Det är standarden i ridsporten och hästlivet. De flesta tänker så där.

Jag anser att det inte ska finnas ledarskap - jag bestämmer inte över min häst och han bestämmer inte över mig. Det finns ingen "flockledare" i någon av oss, men i vissa lägen är det bra om min häst lyssnar på mig för att det inte ska bli farligt. Till exempel om vi ska gå eller rida över en stor väg, även ifall det aldrig händer, så vill jag helst ha "kontroll" (jag ogillar det ordet...) för att inget ska hända. Jag vet hur människor funkar, och därför får Valle lita på mig att allt blir bra.

Däremot om vi skulle gå vilse i skogen (vilket heller aldrig händer!) så måste jag lita på Valle för att han har mer koll på vägarna runt omkring.

När jag köpte Valle ville jag bestämma över honom. Jag gillade inte ordet, men alla sa till mig att han inte fick börja bossa över mig, för då kunde det bli farligt. Jag lyssnade på dem som sa det, men det funkade inte. Snabbt ändrade jag riktning och allt gick bättre mellan oss.

Jag vet också många som säger "Hästen ska inte få göra som den vill!" Det lyssnar jag inte heller på. Visst får Valle inte göra exakt vad som helst (mycket kan ju bli farligt) men det är bara bra att hästar har fri vilja, väldigt bra! 



Hästar, tävlingar och hoppning

Måste man tävla? Även om man inte har intresset. Måste man hoppa då? Om man har köpt en häst som har tävlat i hoppning men är trött på det, märkbart trött, måste man fortsätta tävla då, bara för att det är uppenbart att en tävlingshäst SKA tävla?

Ja, jag fick många sneda blickar när jag hade köpt Valle. Folk som inte hade en susning om hur han är, la i sig hela tiden och frågade när jag skulle börja hoppa med honom, och börja tävla. Visst, det är bra att folk frågar, men när frågan kom ungefär fem gånger i veckan (och det kändes dessutom inte som en fråga, utan mer som en anklagelse) så blev jag ganska trött. Kan inte folk sköta sitt? Hoppningen kommer väl när den kommer, antar jag.

Det var helt enkelt att vi inte var redo för att börja med det. Jag kände inte Valle, och jag ville veta hur han var under andra omständigheter än hoppning. Vi hade inte bråttom! När någon senare sa att det var synd om Valle för att han inte fick hoppa med ryttare, blev det för löjligt. Det är synd om människor ibland.

Visst har jag velat tävla med Valle någon gång. Inte i höga klasser, och bara någon enstaka Clear round. Men vi har inte den möjligheten för tillfället och jag nöjer mig faktiskt med att rida hemma. Vissa kan inte förstå att tävla inte är obligatoriskt, vissa förstår inte att man vill ha en häst om man inte ska tävla.

Och ja, även jag och Valle har hoppat. Inte alls "högt", men för oss räcker det. Vad är roligast tror ni, att jag gör vad jag vill bara för att få hoppa, och Valle inte alls trivs, eller om Valle och jag hoppar ett par skutt när vi känner för det, utan att vara tvingade av de som inte vill se, höra, förstå?
Jag tror inte att en häst mår dåligt av att inte hoppa.

Det kommer alltid finnas folk som rynkar näsan åt den här sortens ridning. Ridning och hästmannaskap utan gränser, utan höga mål och tävlingar. Folk som inte för allt i världen kan förstå hur man kan välja en uteritt tidigt en sommardag, före en tävling. Att man ska skratta och ha roligt med hästen, släppa efter på kontrollen.
Men den sortens människor kommer jag inte att bry mig om, inte ett dugg, inte längre.

"But they’re just afraid of something they can't understand..."




Titta. Här rider jag utan träns och seriösa ridkläder, sadel, benskydd, bett etc. Och jag har ändå sjuhelsikes roligt med min häst! :D




Vi kan, bara vi vill.

Andas. Släpp taget. Släpp kontrollen. Lev.

Vi ska allt visa dem vilka vi är. Vad jag kan och vet. Att det fungerar. Att jag kan, att vi kan. 

Jag pratar såklart om mig å Bettan, men mig själv också. Jag och Bettan utvecklas nu, massor. Efter hon fick på sig skor hade hon inte ont i fötterna längre och hon blev glad, pigg och busig. Jag har även satt upp fler gränser så hon buttas inte alls lika mycket nu. 
När jag väl är frisk och har tid vilket inte är så ofta är vi mest på Malins ridbana, där finns det inget staket så jag kan inte ha henne lös men det funkar iaf, det är större där och man känner sig inte så låst. Där busar vi. Där får jag bli medveten om mitt kroppsspråk. 

Bettan lär mig saker varje dag. Vi kommer närmre varandra varje dag. Ibland blir det bakslag men det räcker med att jag kommer hem och andas och läser igenom sessionen Isa gjorde med henne senast och sen ser jag klart igen. Jag behöver bara höra de där orden ibland, att jag är bra och fin, det får jag höra då. Att jag se på mig själv lika fint som jag ser på henne, då är det bra. 
Hon lär mig vad kärlek egentligen är. Hon skiter i om jag säger att jag älskar henne 100 gånger, hon förstår iaf inte förrens jag visar det. Det är då kärleken existerar och innebörden av att älska någon blir fullständigt magisk, orden blir starka och när känslan väl finns där en gång kommer det inte försvinna så lätt. Men man måste jobba för det. 
Ibland går det lättare, ibland svårare.

Till exempel. Har du en svår häst och en kompis till dig har en sån lätt häst tycker du. Bli inte avundsjuk. Bli glad, för din häst kommer lära dig hur du gör för att det ska bli rätt. De med de "lätta" hästarna lär sig aldrig hur de ska lösa problem när det blir fel, de vet bara hur det är när det är rätt. Aldrig hur de gör när det blir fel. 
Så förklarade jag det för Ida, 7 år när hon blev lessen för att Manni (hennes häst) inte gjorde som hon ville. Då förstod hon och blev glad, hon skrattade istället när det blev fel och gjorde om. Att titta på ett sånt ekipage är roligt. För jag vet att Manni dummar sig ibland och inte lyssnar för att Ida ska lära sig, ibland får Ida belöningen och Manni är som en ängel. Men man MÅSTE jobba för det


- från i somras. Manni, jag, Bettan

Så, det går framåt med mig och Bettan. Fortfarande massa spärrar som jag också behöver komma över, ridningen. Jag behöver komma ut och bara busa av henne. Men vet ni vad? Jag är rädd, rädd att flyga av och att Bettan springer iväg och blir skadad. 
Jag har tänkt att jag ska fråga Malin om jag kan kolla om hennes ponnyhack passar på Bettan för hon vill inte ha bett i munnen, har haft träns när jag tömkört henne och hon tycker inte om det, så då ska jag testa ett hack för att om det händer nått vill jag ha stopp på henne. Sen är det bara dra på sig min alldeles för lilla hjälm och hoppa upp. Typ. Hehe. 
Japp, jag behöver släppa taget. Idag är egentligen en perfekt dag då ingen är hemma så jag kan känna att jag möter ingen, ingen frågar, ingen oroar sig och då blir jag lugn. För då är det bara jag och hela världen känns det som. Då är det lugnt. 
Men, våran hund verkar ha bebisar idag så jag ska glatt vara inne tills pappa kommer hem och hoppas han kommer hem tidigare än vanligt så det är ljust ute så jag kan göra nåt med Bettan iaf. 

Just nu ligger Luttan och flåsar, bäddar, sover och gnyr i valplådan så det är väl dags snart. Sitter i samma rum som henne så har full koll på det hela, inte ett dugg orolig faktiskt, hon fixar nog det där jättebra själv! Uppdaterar senare igen så ni vet om det blivit några bebisar. 




Att bara vara

Jag kämpar med att jag bara ska försöka vara, varje dag. Det är mitt mål, för dagen. Att ta en dag i taget är en bra grej att göra, då lever man i nuet. Att inte oroa sig och tänka för mycket i onödan är nog viktigt. Människor bara kräver, de accepterar aldrig. De accepterar inte att såhär är det. Har man något emot hur det är får man göra någonting åt det då. 
Kräver man tänker man, tänker man för mycket så kan man inte leva i nuet. Vad är då meningen med livet? Dö å känna att man aldrig levt?


~ Krav är något omtalat. Hur mycket krav ska man ha, i vilken grad?
Ibland kan man inte hitta sig själv efter ett fall, då gäller det att släppa taget.
Bara vara. ~

Hur gör man?
Jag kan inte berätta för dig hur du ska kunna slappna av och bara vara. Ingen har talat om det för mig, jag har insett saker, folk har inspirerat mig. Jag lär mig utav mina misstag, varje dag. Jag är annorlunda en alla andra, enligt mig på ett bra sätt. Jag är nöjd med mitt tankesätt, jag är nöjd med de stigar jag vandrar.
Kalla mig galen. Men får det dig att må bra? 
Ibland får man vara egoistisk. Hur ska man kunna göra andra personer nöjda om man inte är nöjd själv?

Jag har lätt att bara vara när jag sitter och dunkar musik hemma, ensam. När jag är ute i skogen med hunden och vet att ingenting ont kan nå mig, då vet jag att jag får vara vem jag vill och skogen och alla dess djur accepterar mig. Att vara med Bettan får mig att bara vara, nu börjar vi hitta tillbaka till varandra, jag har lärt mig någonting, nu försöker jag bara ta vara på tiden vi har. 
När jag får vara mig själv, då är det lätt att leva, lätt att bara vara.
Det är kanske få folk som förstår mig, så jag förstår att de har svårt att acceptera mig. 
Jag har svårt att acceptera folk, så jag anpassar mig efter de jag inte kan acceptera. Dumt. Jag vet.

Men att veta att djuren acceptera mig som jag är ger mig en stor trygghet. Jag vet att det finns alltid någon som tycker om mig. 
Det kan inte finnas en enda människa som accepterar en annan fullt ut i alla lägen. Då vore det omänskligt. Alla bråkar, alla tjafsar, alla tycker olika. Tur är väl det? Det är okej att bråka. Sålänge det inte går överstyr. Man ska "slåss" för en bra sak. 

Jag slåss alltid för mina egna rättigheter, mina åsikter och tankar, mina djur. Jag slåss för mitt liv. 

~ Jag skulle vilja ha en paus någon gång, en dag där vi bara är. Utan att träna, se framsteg, sätta upp mål eller planera. Där det inte finns något som påverkar oss i det förflutna eller i framtiden. Att vi övar oss här och nu. Tömma huvudet på tankar och ta några djupa andetag vi två. Det hade varit som medicin för själen. ~

Jag har fått äran att lära känna en väldigt fin, klok och envis häst. Hon är modig, jag beundrar henne jättemycket. Vi är så himla lika.
Vi vill aldrig göra någonting som är helt ovärt.
Vi blir griniga när vi är hungriga.
Vi låter ingen sätta sig på oss.
Vi är fundersamma på nya personer.
Vi har vårat skal.
Vi tycker om samma saker. Frihet.
Vi visar tydligt vad vi tycker om och vad vi inte tycker om.
Vi älskar skogen.
Vi vill alltid väl men folk måste förstå att de inte kan bestämma över oss.
Vi är vi. 
Vi tycker om varandra. 
Vi förlåter.

Jag har fått lära känna en väldigt fin häst, jag kan inte beskriva henne. Vi har precis börjat hitta tillbaka till varandra. Jag har mycket spärrar, hon har mycket spärrar. Är det fortfarande vi till sommaren kommer det bli så mycket bättre. 
För just nu är problemet att hon är hungrig när hon kommer in och då är hon grinig och när vi väl är i skogen vill hon bara äta, inte utforska som hon brukar vilja. Skillnad är på sommaren när hon får äta hur hon vill, det blir en glad häst. Hon skulle passa riktigt bra på lösdrift, tyvärr kan jag inte ordna det. 

Jag gör misstag. Vi gör misstag. Men vi är alltid vi. 
Oavsett vad som händer med mig å Bettan kommer det alltid vara vi. 
Jag skulle göra allt för henne, hon är min värld. 
Det är obeskrivligt. Jag skulle kunna gå igenom eld för hennes skull. 

Vi är skogens prinsessor.




Jag älskar dig, du är allt. Allt jag behöver. Att bara genom att tänka på dig gör mig glad. ♥



Tyvärr ingen bra uppdatering...

Jag är nämligen hos pappa, och då vill jag inte sitta vid datorn så mycket :) Men för att det inte ska bli så tråkigt med korta blogginlägg, så lägger jag upp en text jag skrev för ett tag sen.


"Jag har en ganska annorlunda hästhantering. Jag tror starkt på att det går att motivera varje häst till det yttersta, och att slippa tvinga den att göra saker! Det är väl inte så harmoniskt om hästen tvingas, ska den inte göra det av egen vilja?
Då säger ni, om hästen inte ville något, så skulle den inte göra det. ... Fast jo, en häst går tvinga till vad som helst. Det går tyvärr att bryta ner dess psyke ganska lätt.. Sedan är det ju skillnad på tvinga och tvinga. Det kan vara mer eller mindre fel, enligt mig.
Jag tror även på att barfota är mycket, mycket bättre, och att hjälptyglar inte hjälper så mycket. Helt enkelt det naturliga.
På grund av det, har vissa personer försökt trycka ner mig med vääldigt lame kommentarer. Sedan finns det ju underbara personer runt omkring en, som tror på en och stöttar en.
Men jag som trodde att man fick ha en egen åsikt utan att bli hoppad på? Men - jag står på mig, och kommer nog alltid tro starkt på detta hästtänket. Det är enligt mig en väldigt bra väg att gå."


Håller ni med? :>