Moonlight Shadow

Jag var nyss inne hos Valle och sa hej till honom. Jag hade trots allt inte sett honom på flera dagar! Han står inne i vårt stall om nätterna, och det är tyvärr inget som jag kan göra något åt. När det blir varmt och jag får tid ska jag försöka samla ihop personer som kan hjälpa mig att bygga en liten lada till hästarna i hagen.

Det är fullmåne idag. Det var väldigt ljust ute när jag gick ut, och minusgraderna i luften fick allting att kännas som om vintern hade kommit, en sen vinter. Trots kylan kändes det som om våren var på väg på något sätt; Det var absolut ingen mörk, kall kväll som de flesta ju brukar vara så här års. 
Månen lyste upp vägen till stallet. Det brukar ofta kännas lite kusligt att gå till stallet om kvällarna på vintern, jag är inte speciellt mörkrädd av mig men det är ändå ingen rolig känsla. 
Idag kändes det som om en stor ficklampa lyste upp de hundra meterna till stallet. Jag gick in i stallet, in i värmen, och möttes av tre gnäggningar. Jag gav dem varsin hötuss att tugga på, och mötte min häst. Ja, Valle... Tre dagar utan honom är jobbigt, även om man inte kan tro det.
När jag skulle gå in, släckte jag i stallet och gick ut. Precis när jag hade stängt stalldörren såg det ut som om det fortfarande var tänt, det var ju så ljust vid stallet! Jag tänkte "... vadå, glömde jag att släcka?"

Men det var månljuset. Månljuset som lyste upp allt, kastade spöklika skuggor överallt. Jag var rätt förvånad över att det kunde vara så fint ute. Man såg inte bara konturerna av allting som stod ute, man såg detaljer. Detta var inget läskigt mörker, det var något vackert. Inte ens himlen var svart, utan bara svagt mörkgrå. Man såg strukturen på vägen, på varje träd, i varje grässtrå.

Den känslan var underbar.
Det var så vackert




Kommentarer




Kommentera inlägget här!



Namn  
Epost    
Blogg    


Kom ihåg mig?

Trackback