Vi kan, bara vi vill.

Andas. Släpp taget. Släpp kontrollen. Lev.

Vi ska allt visa dem vilka vi är. Vad jag kan och vet. Att det fungerar. Att jag kan, att vi kan. 

Jag pratar såklart om mig å Bettan, men mig själv också. Jag och Bettan utvecklas nu, massor. Efter hon fick på sig skor hade hon inte ont i fötterna längre och hon blev glad, pigg och busig. Jag har även satt upp fler gränser så hon buttas inte alls lika mycket nu. 
När jag väl är frisk och har tid vilket inte är så ofta är vi mest på Malins ridbana, där finns det inget staket så jag kan inte ha henne lös men det funkar iaf, det är större där och man känner sig inte så låst. Där busar vi. Där får jag bli medveten om mitt kroppsspråk. 

Bettan lär mig saker varje dag. Vi kommer närmre varandra varje dag. Ibland blir det bakslag men det räcker med att jag kommer hem och andas och läser igenom sessionen Isa gjorde med henne senast och sen ser jag klart igen. Jag behöver bara höra de där orden ibland, att jag är bra och fin, det får jag höra då. Att jag se på mig själv lika fint som jag ser på henne, då är det bra. 
Hon lär mig vad kärlek egentligen är. Hon skiter i om jag säger att jag älskar henne 100 gånger, hon förstår iaf inte förrens jag visar det. Det är då kärleken existerar och innebörden av att älska någon blir fullständigt magisk, orden blir starka och när känslan väl finns där en gång kommer det inte försvinna så lätt. Men man måste jobba för det. 
Ibland går det lättare, ibland svårare.

Till exempel. Har du en svår häst och en kompis till dig har en sån lätt häst tycker du. Bli inte avundsjuk. Bli glad, för din häst kommer lära dig hur du gör för att det ska bli rätt. De med de "lätta" hästarna lär sig aldrig hur de ska lösa problem när det blir fel, de vet bara hur det är när det är rätt. Aldrig hur de gör när det blir fel. 
Så förklarade jag det för Ida, 7 år när hon blev lessen för att Manni (hennes häst) inte gjorde som hon ville. Då förstod hon och blev glad, hon skrattade istället när det blev fel och gjorde om. Att titta på ett sånt ekipage är roligt. För jag vet att Manni dummar sig ibland och inte lyssnar för att Ida ska lära sig, ibland får Ida belöningen och Manni är som en ängel. Men man MÅSTE jobba för det


- från i somras. Manni, jag, Bettan

Så, det går framåt med mig och Bettan. Fortfarande massa spärrar som jag också behöver komma över, ridningen. Jag behöver komma ut och bara busa av henne. Men vet ni vad? Jag är rädd, rädd att flyga av och att Bettan springer iväg och blir skadad. 
Jag har tänkt att jag ska fråga Malin om jag kan kolla om hennes ponnyhack passar på Bettan för hon vill inte ha bett i munnen, har haft träns när jag tömkört henne och hon tycker inte om det, så då ska jag testa ett hack för att om det händer nått vill jag ha stopp på henne. Sen är det bara dra på sig min alldeles för lilla hjälm och hoppa upp. Typ. Hehe. 
Japp, jag behöver släppa taget. Idag är egentligen en perfekt dag då ingen är hemma så jag kan känna att jag möter ingen, ingen frågar, ingen oroar sig och då blir jag lugn. För då är det bara jag och hela världen känns det som. Då är det lugnt. 
Men, våran hund verkar ha bebisar idag så jag ska glatt vara inne tills pappa kommer hem och hoppas han kommer hem tidigare än vanligt så det är ljust ute så jag kan göra nåt med Bettan iaf. 

Just nu ligger Luttan och flåsar, bäddar, sover och gnyr i valplådan så det är väl dags snart. Sitter i samma rum som henne så har full koll på det hela, inte ett dugg orolig faktiskt, hon fixar nog det där jättebra själv! Uppdaterar senare igen så ni vet om det blivit några bebisar. 




Kommentarer
rebecka

Eftersom du "snodde" min så kallade studentklänning ;) ( skämt oh sido. ) så vill jag veeerkligen ha den vita längst ner så jag kan ha den på studenten! sååå fin!



Blogg: http://rrudmalm.devote.se
2012-02-15 @ 11:17:49




Kommentera inlägget här!



Namn  
Epost    
Blogg    


Kom ihåg mig?

Trackback